Man får faktiskt vara ledsen

Att vara ledsen är en helt naturlig sak, alla är ledsna ibland. Mer eller mindre, och vissa oftare än andra. 
Alla gråter vi ibland och mår dåligt, depression är numera en folksjukdom har jag hört. Så det är inte så att vi är obekanta med sorg, vi är inte obekanta med allvar och alla andra jobbiga känslor
Så varför är det inte ok att vara ledsen, varför tycker folk  att det är så himla jobbigt med ledsna människor? 
Ni vet, vi kommer alla uppleva sorg förr eller senare. Vi kommer alla stöta på tider i livet då allt känns förfärligt, man kan inte fly från sorg. Ändå så beter sig folk som att det är något dåligt. 
Som om det är någon slags ogräs som man måste rensa bort, bara det glada får finnas kvar. Det känns som att vi alla tvingar oss till att vara glada, bygger upp en fasad av att vi är så himla lyckliga och våra liv är så himla underbara. Vi har inte tid att vara ledsna, inte tid att gråta. Så vi trycker undan alla känslor, försöker pressa dom ur skallen. Sorg är farligt, då kan man bli bitter. Allvar är farligt, då är man tråkigt. Tystnad är farligt, då blir allt så himla awkward. 
Bara dem som alltid ler och håller skenet uppe, bara dem som gömmer sorgen och maskerar den med ett leende tycker vi om. Sådana vill vi vara, sorglösa, harmoniska människor. 
Kanske därför att såna människor får oss att glömma bort våra egna sorger, såna människor får världen att verka så enkel och fin. Men sanningen är den att de människorna är egentligen de som är ledsnast av alla, dom är bara väldigt bra på att inte visa det. 
 
Jag är ingen sån människa, är jag ledsen så är jag ledsen och då märker man det. Folk säger till mig att mitt ansikte är som en öppen bok, och det stämmer. "När Stina är arg, då syns det" brukade min fröken i säga om mig när jag gick i trean, och det gör det. 
Jag är en väldigt glad person, speciellt när jag hamnar bland folk. Men mår jag dåligt så ser alla det, konstigt nog är det då människor börjar dra sig undan. Jag är rolig så länge jag är den vanliga, glada Stina. Vilket jag oftast är, men ibland är jag ledsen på grund av olika anledningar. Kärleksproblem, problem med hästarna, oro, ibland så har jag bara en dålig dag och känner mig trött och orkar inte med att vara sprallig och glad just då. 
Men om jag är det så vill folk inte vara med längre, då är det inte roligt längre och kanske riskerar dom att komma i kontakt med sina egna sorger.
Kanske riskerar dom att behöva ta hand om någon och lyssna på saker dom egentligen inte vill höra, sånt vill dom inte vara med om förrän dom själva behöver hjälp. Då går dom gärna till mig, därför att jag lyssnar och jag förstår. Och jag är inte rädd för ledsna människor. Är man inte glad så tror folk genast att något är fel, sedan känner dom sig lite förnärmade när man inte orkar bekräfta dom just då därför att man har fullt upp med sig själv och då blir dom sura efter ett tag. Då är man jobbig, tråkig, fjantig. 
Ni förstår, vissa människor ser andra som underhållare, och när man inte längre underhåller så sticker dom. Såna människor är några av de få människor jag hatar, dem har ingen medkänsla. Dem bryr sig bara om sig själva, och jag gillar inte sånt.
 
Jag är inte alls rädd för folk som är ledsna, jag vill snarare ta hand om dom och hjälpa till så fort något händer. Jag är en ganska lycklig person, så varför inte dela med mig?  Jag vill inte att någon ska behöva vara ledsen, men ibland är det just det man måste vara innan man mår bra igen. Man måste få gråta och skrika, man måste få tröstäta och klaga. Man måste få ha någon som bryr sig, någon som lyssnar för att klara sig igenom saker som gör ont. 
Men om vi alla är så rädda för ledsna människor, så rädda för sorg, vem ska då finnas där när man är ledsen? Om man ständigt förväntas vara glad och inte tillåts att vara ledsen när allt känns skit, hur ska man då komma över skiten? 
Ibland händer saker som får en att må dåligt, som gör att man inte längre är sig själv och behöver någon för att orka hålla sig kvar på jorden. 
För att orka sätta en fot framför den andra och fortsätta gå. Men om alla ska springa iväg då och lämna en kvar så fastnar man. Vi kan inte lämna människor som fastnat, även fast det är jobbigt måste vi stanna och hjälpa till, även fast vi riskerar att fastna också så måste vi göra det. 
Vi måste förstå att en människa är inte sin sorg, en människa är inte det bagage de bär med sig, även fast vissa har ett tyngre bagage än andra. Ibland är bagaget tungt, men det blir lättare. Man blir starkare, och då kommer man att minnas de människor som hjälpte en att bära när det var som tyngst. Man minns dem som står rakryggad tillsammans med en när det blåser. 
Visst blir man lite vindbiten, men hellre det än att lämna någon när den behöver en som mest. 

Kommentarer:

1 Ebba:

Det va grymt skrivet. Kände igen mig i texten. Det suger att må dåligt, folk lämnar än oftast när man mår som sämst. Det är en jobbig känsla...

Svar: Ja visst är det tråkigt att det är så? Kram
stinaolssonz

Kommentera här: