När man måste lämna sin bästa vän.

Ni som läst min blogg tidigare vet att jag har eller åtminstone hade en sköthäst som heter Yatzi, hon är min drömhäst och jag älskar henne något otroligt. Men hon har varit halt i flera månader och det enda jag kunnat göra är att gå ut på promenader med henne och gosa.
Att gosa med min Yatzi är det bästa jag vet och jag har inget emot att gå på promenader, jag hade kunnat gjort det länge till om hon varit min egen häst. 
Men nu är hon inte det, och jag har en egen häst att ta hand om. Wanda har hosta för tillfället, just nu är det inte allvarligt och hon hostar knappt men det har varit mycket allvarligare tidigare och jag måste lägga all min tid på Wanda för att hon ska hålla sig frisk och i form. 
För jag har inte så mycket tid och ork att jag orkar motionera en halt häst och samtidigt ta hand om min egen som har hosta, så är det. Jag kan inte lova att jag ska ta hand om Yatzi två gånger i veckan när jag inte kan det, då måste jag ta hand om Wanda. 
 
Men jag vill inte att det ska vara så, det skulle inte bli såhär. Yatzi skulle vara min vita drömhäst och vi skulle träna dressyr tillsammans, vi skulle ta ridlektioner och en dag skulle vi kanske tävla. Vi skulle sakta men säkert ge oss på hoppning tillsammans även om hon tyckte det var läskigt, och jag skulle tålmodigt hjälpa henne över varje hinder tills vi klarade det som om det vore ingenting. Jag skulle gosa med henne i stallet varje gång jag var där och hon skulle blåsa mig i ansiktet och klia sig mot mig efter varje ridtur vi gjorde tillsammans. Jag skulle vara den enda som förstod henne när andra inte ville gå nära henne och sa att hon vara farlig, jag skulle vara den som litade på henne och hon skulle lita på mig. 
Jag skulle rida ut i bara grimman och ta med henne upp i paddocken och göra tafatta försök till horsemanship, och även fast hon inte ville stå still när jag sa till henne eller buga på kommando så skulle hon sakta men säkert bli mer och mer trygg tillsammans med mig. 
Det skulle vara precis som det alltid varit, fast bättre. 
Hon skulle bara bli frisk först, Tanza skulle bara bli stor först så skulle allt bli som vanligt. Men det där är bara en dröm, en illusion jag målat upp för mig själv därför att jag inte orkar med sanningen.
 
Inget kommer bli som förut, Yatzi kommer troligtvis vara halt länge tilll och även då kommer jag ha Wanda att tänka på. Jag kanske klarat av båda två förut, men jag gör inte det nu och dessutom slutade det ju inte särskilt bra heller. Jag klarar inte av pressen att ta hand om två hästar, sköta skolan och en blogg samtidigt och träna basket på det. 
Yatzi har bettet sig så konstigt sen hon fick Tanza, hon vill knappt veta av mig. Hon lägger öronen bakåt mot mig, tycker inte om när jag borstar henne och gosar med henne. Hon kliar sig aldrig mot mig efter att vi varit ute på tur, hon nosar mig inte i ansiktet som för att säga "Du vet att jag älskar dig va?" 
Jag vet inte varför, kanske för att hon har Tanza nu som tar all hennes energi och då orkar hon inte gosa med mig. Kanske hon tycker att jag svikit henne, för att jag inte varit där lika ofta. Kanske det är för att hon har ont. Hon hade ett rykte om sig i stallet att vara grinig och sparka mot folk innan jag började ta hand om henne, men jag struntade i det och mot mig var hon som en hund.
Jag borde sett varningstecknen, när hon var alldeles stel i sidan och satte sig på tvären hela tiden. Men jag hade ju Wanda att tänka på, hon är trots allt min häst och jag måste prioritera henne först. 
 
För någon dag sedan sa jag upp mig, jag kunde inte ha kvar Yatzi längre. Dels med tanke på kostnaderna för en häst jag inte kan rida, men mest för att Wanda verkligen behöver mig nu.
Och nu så slår det mig plötsligt, som en käftsmäll. Jag har hållt det ifrån mig länge, tryckt det ur skallen och tänkt att det kommer ordna sig. Men det gör det inte. Jag ska aldrig mer få rida Yatzi, aldrig mer känna hur hennes starka kropp galloperar fram över marken och känna mig som den lyckligaste människan på jorden. 
Och det känns som jag kunde gjort mer, jag kunde åtminstone gjort allt i min makt för att hon skulle bli frisk och sen sagt upp mig när det inte funkade. Men det gjorde jag inte och jag kan inte göra det. Jag kunde inte, jag hade inte tiden. Jag hade inte förutsett att Yatzi skulle bli halt, och jag hade skolan och allt Wanda och bloggen att tänka på. Men ändå känns det som att jag kunde gjort mer.
Det ska bli hemskt att se henne stå i stallet, se henne strosa runt i hagen och veta att jag inte kan rida henne. Inte bara för att hon inte längre är min sköthäst utan också därför att hon är såpass halt. 
 
En dag så kanske hon blir helt bra igen, hon kanske blir som vanligt och nosar mig i ansiktet när jag kommer in i stallet och kliar sig på mig när jag går in till henne i boxen. Och den dagen kanske jag har tid, den dagen kanske jag har ork. Den dagen kanske allt blir som vanligt igen, och Yatzi och jag blir bästa vänner igen. Jag vill tro och jag hoppas att det kommer en sån dag, det måste jag göra. 
Hoppet är det sista som lämnar människan, och jag ska ingenstans.
Jag stannar här och väntar på dig Yatzi, och när allt är som vanligt igen så finns jag här. 
För du vet att jag älskar dig va?
Det är hemskt att just du av alla hästar skulle bli halt och grinig Yatzi, du som har ett hjärta av guld och dem klokaste ögonen jag någonsin sett in i. Du som jag litade så mycket på, som jag skulle köpt om jag fick chansen. Men sånt är livet, jag vill tro att allt händer av en anledning och en dag kanske det blir du och jag igen. Bara inte just idag.❤️ 

Kommentarer:

1 Lisa<3:

Vet hur det känns!❤😢

Svar: Åh 😥❤️
stinaolssonz

2 FrökenTV, bloggen om tv och film:

aw :(

Svar: ❤️
stinaolssonz

3 Artema:

Så vackra bilder.

Svar: Tack ❤️
stinaolssonz

4 Erika:

Vilken fin häst!

Svar: Ja, den finaste i världen enligt mig.❤️
stinaolssonz

Kommentera här: