Såhär känns det

Tonåren, jag tror nog inte det finns någon tid i livet som är så känslosam och stormig. Alla känslor, perioder och beteenden man ska gå igenom under några korta år. Man står liksom mitt i livet känns det som, mellan vuxen och barn och man vet inte hur man ska förhålla sig till det.
Man vill bli behandlad som en vuxen, och ta ungefär lika mycket ansvar som en liten unge känns det som ibland.
Klart att jag vill ha pengar, jag är ju stor nu. Men inte fan tänker jag städa huset för minimal lön för att skrapa ihop lite extra. Klart jag kan ta hand om mig själv, jag är väl ingen barnunge. Men i helvete heller att jag städar rummet..
 
Man vill hänga med killar, gå på fester, testa nya saker och ta hand om sig själv.
Men samtidigt så vill man ju att mamma och pappa ska finnas där, man vill inte diska och ta hand om ett hus, försörja sig och göra allt det där tråkiga som hör vuxenlivet till. Man vill vara stor och vuxen, men innerst inne är man rädd och osäker & har så många frågor som behöver svar.
Man är stor nog att hänga på stan med kompisar till långt in på natten, men oftast inte stark nog att våga säga ifrån när vännerna bjuder på cigg eller alkohol.  
Man är stor nog att börja hänga med killar, men kanske inte självsäker nog att säga nej när något känns fel. 
Man är stor nog att gå på lite större discon och fester, men inte tuff nog att vända sig om och utdela en örfil när man känner en hand på rumpan.
 
För nånstans så vet man inte hur man ska reagera, vad som är rätt och vad som är fel. Vad som är ok och inte ok, för allt händer ju för första gången. Ska man vända sig om och peka finger när man hör busvisslingar och ser ett killgäng stå och kolla efter en, eller ska man bli lite smickrad och skratta när man går förbi? Man vet inte, för det är första gången. Man vet inte hur killar tänker, hur dom tolkar saker och hur man bör reagera. Och killarna vet inte dom heller, vi står alla där som öppna böcker för omvärlden att läsa i. Vi är tonåringar, osäkra och på gränsen till att ta klivet ut i vuxenlivet. Och visst är vissa av oss tuffare än andra, men innerst inne vet vi inte. Innerst inne vill vi att någon ska finnas där och visa vägen, hjälpa oss på traven och ta hand om oss när vi prövar vingarna och kraschar gång på gång. 
Vi vill vara vuxna och bli behandlade som det, men innerst inne är vi också barn. Och vi är inte bara odrägliga ungar fulla med hormoner, vi tänker och undrar och frågar. Men vi visar det oftast inte, för vi vet inte riktigt om det är rätt eller fel. Vi vet inte riktigt vad vi tycker, och därför så måste vi testa allt innan vi kan bestämma oss. 
 
Vi måste få göra misstag, skämma ut oss och göra fel- för hur annars ska vi lära oss?
Som föräldrar kan ni inte stänga in oss och gömma ossför omvärlden, för förr eller senare blir vi vuxna. Och ni kan inte heller plötsligt släppa oss fria som om vi redan vore vuxna, för vi är inte redo för det. Låt oss växa i vår egen takt, låt oss göra fel, låt oss misslyckas. För det enda vi behöver för att ta oss igenom den här jobbiga, påfrestande gråzonen är någon som finns där. Någon som lyssnar och förstår, någon som inte dömer och någon som låter oss bli vuxna. Och ni kära vuxna, lärare, föräldrar, firtidsledare, osv får det förtroendet. Svik oss inte, missbruka det inte. 
Hjälp oss att bli bra människor, lär oss rätt och fel, lär oss att respektera alla och tro på oss själva. Ni får chansen att ta hand om oss och hjälpa oss ut i livet, och det bör ni vara stolta över. Döm oss inte, det gör redan alla andra. Försök förstå, förklara och lyssna så att vi en dag kan göra samma sak med våra tonåringar. 
Tro på oss.
Det är trots allt vi som är Sveriges framtid.

Kommentera här: